Decennier innan Radiokören bildades (1925) med Axel Nylander som förste dirigent (senare Eric Ericson), Kammarkören (1945) med Eric Ericson som dirigent, eller Adolf Fredriks Flickkör (1971) med Bosse Johansson som dirigent, verkade en ung man med höga, närmast professionella, körambitioner i Eskilstuna – 1906 tar Filip Bengtsson hand om Elimkyrkans kör.
Gemensamt för dessa körledarprofiler är att de noggrant väljer sina körsångare, satsar allt på den homogena körklangen samt har en inbyggd fingertoppskänsla för hur man bygger en klanglig gemenskap – och på så sätt kan få musiken att kommunicera.
Året är alltså 1906 när Filip Bengtsson i Eskilstuna sätter igång något revolutionerande i den svenska körvärlden. Och det råkar ske i en expansiv frikyrkoförsamling utanför storstadsområdena.
Ur jubileumsskriften för Elimkyrkans kör i Eskilstuna – 1943 firade den sina 75 sångarår – kan man bland annat läsa följande:
Året 1906 markerar en gränslinje i körens historia. Då valdes nämligen den nuvarande dirigenten, stadsrevisor Filip Bengtsson, till körledare och församlingens organist. Redan som sextonåring ledde han kören i Kristinehamns baptistkapell och hade skapat sig ett gott anseende som ledare under sin verksamhet i Västervik och Linköping.
Med Filip Bengtsson bröt en ny tid in. I honom förenade sig välbalanserad musikalitet av betydande mått med nobel uppfattning och konstnärlig lyhördhet. Förvånansvärt snabbt nöjdes körens nivå och präglades alltmer av kultur och djupare förståelse för andlig tonkonst, vilket i hög grad berikade församlingens gudstjänstliv och riktade allmänmetens uppmärksamhet på kören.
Det var en minnesrik stund den 2 oktober 1906, då ett 40-tal sångare efter prövning av rösterna uttogos till körmedlemmar och under bön vigdes till sånglig tempeltjänst. De flesta voro ungdomar på 16–17 år.
Årsberättelsen från denna tid omtalar att “vår nye ledare Filip Bengtsson inledde körens övningar med följande sköna hymn:
Gud Zebaoth, som är och var
och blir, när allt försvinner,
hos vilken hjärtat tillflykt har,
när hoppet här förbrinner.
Du starka borg
i fröjd och sorg!
Välsigna våra sångers ljud!
O, hör oss, milde Herre Gud!
Denna upptakt blev också den nye ledarens programförklaring och inledningen till en sällsynt rik, intensiv musikalisk verksamhet, där sångkonsten dock aldrig fick skymma målet: syndares frälsning och Guds rikes förhärligande.
Sången, bönen och intensivt arbete gick hand i hand, och det är väl den enda förklaringen till att Filip Bengtsson ännu efter en mansålder står i spetsen för en välsjungande kör, som i tacksamhet och tillgivenhet ser upp till honom i hans egenskap av dirigent, vän och sjilasörjare.
Nu började en tid full av arbete, sångarglädje och hänförelse, då man repeterade två gånger i veckan, sjöng vid gudstjänsterna både på söndagens förmiddag och eftermiddag och deltog i kvällsmöten på utposterna, höll ända till tolv konserter och sångaftnar per år, sjöng vid väckelsemöten, sammankomster och festligheter anordnade av församlingen och dess skilda organisationer och företog talrika sångarfärder till kyrkor och kapell i Södermanland och Västmanland.
För att nå större publik och därigenom kunna gagna den evangeliska verksamheten såväl som musikfostrande syften beslöts 1918 att konserterna skulle hållas under benämningen “Elimkyrkans sångaftnar” och att inträdet skulle vara fritt. Dessa sångaftnar samlade i regel en publik på över tusen personer och förde fram kören till den förgrundsposition inom stadens musikliv, som den alltfort innehar.
Dessa konserter och sångaftnar, till större delen anordnade för skilda välgörande ändamål, satte kören i stånd till betydande ekonomisk hjälpverksamhet.
Större delen av dessa medel har skänkts till församlingen, dess sociala verksamhet, baptistsamfundets mission, S. B. U. F., och så skilda ändamål som slummen, för vars arbete kören under många år höll en eller två sångaftnar årligen, till ålderdomshem, barnhem, lungsjuka, inköp av testamenten till soldater m. m.
Körens ekumeniska sinne och sociala ansvarskänsla har inte avtrubbats. Så har kören bl. a. efter andra världskrigets utbrott sjungit in betydande medel till förmån för Röda Korsets Finlandsambulans, nödlidande i Norge, Europas hungrande barn och Kungafonden. På stadens lasarett och ålderdomshem är kören en gärna sedd gäst.